Hej...?

Idag såg jag en tjej i mataffären som jag kände igen väldigt ytligt för en sisådär tio år sedan. Hon stod och plockade mjölk vid kyldisken.

För tio år sedan var det ändå helt naturligt att säga ett hej när vi stötte på varandra. Åren gick och hej;et blev lite mer trevande.

Och så gick tiden ännu mer, flera år tills idag.

Jag har lätt för att komma ihåg andra människor, men alla andra har ju inte det och dessutom är ju jag rätt anonym ibland, så skulle hon verkligen känna igen mig nu? Ska jag hälsa ändå? 

För säkerhetsskull går jag till ostdisken först, innan mjölken.

..........

I samma sekund som jag går förbi henne ser jag att hon tittar upp och stannar med blicken och jag tänker -Jo, hon känner nog igen mig, så jag tittar upp. Då tittar hon ner.

........... 

Resterande tid av handlingen känns det som vi går liksom omvägar runt varandra, allt för att slippa ta beslutet om ett enkelt och simpelt "Hej"...

.............. 

Egentligen rätt skrattretande.

..............

Men sådana är vi, en del av oss. Invecklade, krånglande, komplexa  men ändå älskvärda individer.


(null)


Kommentarer:

1 Barbro:

Läser dina inlägg med stor behållning.
Tack!
Det här log jag gott åt.

Svar: Tack för dina ord ❣️
Matilda ljungberg

Kommentera här: