Hobbyliv

"Vad har du för hobby?" 
Frågan har ställts många gånger. Under min uppväxt, på arbetsintervjuer, hos frisören, av människor man precis träffat på.
Och när man var yngre kändes det som man var tvungen att ha ett bra svar, så jag provade på fotboll, basket, gymnastik, kör, innebandy och så vidare. Men istället för att se fram emot kvällen så hade jag lätt vånda. Jag ville ju helst av allt vara hemma, så jag la av redan efter någon termin efter en påbörjad aktivitet.
Just där och då förstod jag inte varför jag inte trivdes i ett lag.

(null)

Det fortsatte senare i livet också, jag försökte hitta på något som lät bra och även var sant.
"-Inredning är min hobby" kunde jag säga. Och jo, förvisso är det sant att jag tycker om inredning, men det är ingen stor hobby, jag köper något nytt här och där men följer inga trender. 

Med tiden har jag insett att jag vill inte ha någon hobby. När det väl är lugn och ro emellan familjeliv, jobb och olika projekt så vill jag ha just lugn och ro, inte vill jag åka och träna, gå på kurser eller ens gå utanför tomtgränsen. 
Det är lite som när någon frågar ett barn vad de gjorde på sitt skollov. Ungefär som att man måste göra någonting hela tiden, som att normen är aktiviteter, att det högst normala är att ha en hobby, och att vara hemma ses som riktigt konstigt.

Nuförtiden svarar jag faktiskt att jag inte har någon speciell hobby. Punkt. 

(null)

Kommentera här: