Att grubbla

Att grubbla. Ett verb som jag tror fler med introvert personlighet märker av oftare än de med extrovert. Kanske för att extroverta pratar mer om det de tänker på, kanske för att introverta tenderar att tänka oavbrutet mer.

Jag har alltid varit en grubblare, men lärt mig hantera det bättre med åren.
Säg att om sju veckor så krockar familjens planer, någon av oss måste ställa in en planerad aktivitet, vi måste ändra eller rent av be om hjälp för att lösa situationen. Detta kan jag grubbla på under flera veckor, hur ska vi lösa detta och hur ska vi göra. Oftast så löser det sig av sig självt innan dagen kommer, men det hjälper inte mitt grubbleri.
Fast bor man som jag med tre stycken som tar dagen som den kommer så blir det svårare att grubbla, för ingen orkar ju lyssna i sju veckor på mitt grubblande. Det är ju förvisso bra!

Eller som häromdagen, jag backade ut från en parkering och det var rätt tight så jag fick backa, köra fram, backa och köra fram igen. Tydligen tyckte en gubbe att det tog för lång tid så han lyfte armarna i en arg gest som jag förstod betydde "VAD håller du på med".
Sen åkte jag iväg. Han visste inte vem jag är, och hans dag fortlöpte säkert utan närmare eftertanke på de tio extra sekunder han fick vänta, men under min dag kom mina tankar tillbaka till den arga gubben. 
-Släpp det, det är väl ingenting att bry sig om, skit i det nu, säger välmenande röster.
Och det är ju väldigt sant, det är ju ingen big deal, det förstår väl jag med, men en introverts hjärna funderar för mycket ibland. Kanske därför som många författare har en introvert personlighet, deras tankar måste ut på något sätt. 

(null)
Bild från "herregud & co"

Jag har en tavla hemma där jag planerar veckovis, det måste vi för att få livet att gå ihop med jobb, hockey, MMA, skolaktiviteter och annat. Men när den är gjord gör jag egna dagplaneringar på ett slitet kollegieblock.
Har ni hört talas om "What if-planering "?
Det innebär i korta drag att du gör en plan med vad du ska göra, men så kan ju planen av olika anledningar ändras, då stryker man och skriver det nya i högra kolumnen och flyttar det strukna till en annan rad. 
Jag tycker om listor och planeringar, jag tycker om struktur. Jag tycker om var sak på sin plats och jag tycket inte om snabba ändringar. 
Det är rätt dumt egentligen, jag borde riva alla listor, leva lite yolo och ta dagen som den kommer. Skulle jag grubbla mindre då?  Tveksamt.

Förra året hände dock någonting som gjorde att jag började grubbla mindre på småsaker.
Min mamma fick ett cancerbesked och sex veckor senare var hon borta. Under dessa sex veckor när jag tänkte på död, sjukdomar, begravningsmusik, när jag delade morfintabletter i överfulla dosetter och värmde mat som hon inte fick i sig, när jag höll handen och hörde sista andetaget...vad jag önskade så innerligt då att jag bara hade arga gubbar eller krockar i planeringen att tänka på. Det blir lite som det blir, så även om det ibland är svårt så är verbet "att grubbla" riktigt dåligt. Det slutar vi med nu, deal? 👏🏻


(null)


Kommentera här: