Hur JaG blev JaG

När jag föddes var mina ben lite smått vridna så jag fick i flera veckor ligga med gips.
Jag tänker mig att bebis-jag nog tyckte det var rätt skönt, inga vuxna kunde ideligen ta upp mig och gulla, jag fick ligga still i fred och bara gullas med ibland.
Och sådär har resten av livet fortsatt, att tanka energi genom att vara själv en stund är livsviktigt för mig, vilket ibland säkert kan vara svårt för min omgivning att förstå.

Jag kan vara social, men mitt max är fem timmar, sedan blir min hjärna trött och jag ses plötsligt som extremt osocial.
Det låter som ett handikapp, men vet man om sina begränsningar och varför, så är det lätt att anpassa så livet blir lite mer lättlevt.

(null)

Kommentera här: