Jag är inte otrevlig

Jag är ute och går mycket med våran hund. Jag bor i en liten ort och här är det många som hälsar på varandra när man möts på gångvägarna.
När jag får ett glatt hej från någon så blir jag riktigt glad och tänker att det behövs så lite för att glädja någon annnan.

Så då bestämmer jag att nästa person jag möter ska jag hälsa lika glatt på. 
När jag sedan närmar mig en annan gående, så blir jag plötsligt lite osäker. Tänk om den personen inte hälsar tillbaka.
Och ibland tittar jag upp försent, så personen redan gått ett steg för långt för att kunna säga hej. Ibland går jag till och med en omväg för att slippa möta folk. Sånt säger man egentligen inte högt.

Och ibland, på macken eller affären så kan jag träffa på någon som jag bara känner lite halvt. Någon av barnens kompisars mammor eller någon annan avlägsen bekant.
De kan hälsa glatt och börja småprata och jag känner att det lyser lång väg att jag inte vill stå och prata. Jag är värdelös på småprat.
Däremot, om vi skulle ta en kaffe och sitta i lugn och ro, då kan det komma fram en hel novell ur min mun.

Med detta vill jag säga att jag är inte otrevlig när jag inte hälsar glatt eller när jag inte står och pratar väder och vind i en kvart.
Jag är bara introvert.


(null)

Kommentera här: