Introverta barn i skolvärlden

Jag blir sällan exalterad, upprörd eller arg, men en sak som gör att jag kan visa känslor är hur introverta barn behandlas i skolan.
De extroverta barnen behöver ju såklart stöd och hjälp men ofta kommer de introverta barnen lite i skymundan. De sitter ju där, tysta och bara finns. De uttrycker inte sina behov och känslor i stora ord och yviga rörelser, men stödet behöver de ju såklart ändå.
När jag gick i skolan var jag riktigt duktig på prov och inlämningsuppgifter. Men jag fick alltid höra att "du måste räcka upp handen mer, du måste höras mer i diskussionerna, så tyvärr kan vi inte ge dig högsta betyg"

(null)

Ibland när jag varit på samtal med något barn så kommer den där meningen igen,.."-hur ska vi veta vad du kan om du inte berättar det för oss?" Räck upp handen!
Och då kan den introverta jag plötsligt tendera att få extroverta tendenser. Hen kan visa dig i text, i små samtal i små grupper att hen kan. Punkt.
Och visst, man kan träna sig till att bli mer social och mer pratsam i grupp, och det ska ibland utmanas, men det går inte att ändra den man innerst inne är.
Att ständigt höra detta gör att du känner att du inte är good enough, att den du är inte är tillräckligt bra.
Som om det skulle vara något riktigt dåligt att vara lite tyst, att inte höras mest, att vara den man är. Skumt.

Egentligen skulle självkännedom vara ett standardämne i skolan. Att få lära känna sin personlighet och att få veta att den är okej, likväl som att andra personligheter har lika full rätt att vara som de är. Att få förståelse i det skulle göra att fler introverta barn skulle acceptera sin personlighet och därmed undvika psykisk ohälsa senare i livet. Det tror jag på.
Självkännedom. Ett riktigt bra ord.

(null)









Kommentarer:

1 Barbro:

Så sant, så sant.

Kommentera här: