Att tvinga sig till att vara extrovert

Det finns många tillfällen i livet där man helst ska vara extrovert, som andra uppskattar att du är det eller tillfällen som du önskar att du var det.
Därför har jag ibland tvingat mig till att vara det. Oftast har det varit obekvämt, men jag har ändå gjort det, ibland för min egna skull o ibland för någon annans.

Ett exempel är möten där det ska utses klassförälder eller lagansvarig inom idrotten.
Ingen räcker upp handen och alla sitter och önskar att någon gör det fort så man slipper en lottdragning. Vid flera av dessa tillfällen har jag räckt upp handen.
Dels för att jag skämts över situationen att ingen anmäler sig, och att jag är en av dem.
Men också för att jag har tycket att jag måste ge mig själv en utmaning.
Redan när den ansvarige skriver mitt namn så ångrar jag mig. Sedan under uppdragets gång och med allt det innebär så ångrar jag mig ännu mer. Jag lider. Jag är inte bra på att styra och den rollen har jag nu lärt mig gör mig obekväm.

Däremot om det är något jag vet sedan innan att jag kan klara och är bra på så kan jag axla rollen med bravur, till exempel olika uppdrag inom jobbet, även om det innebär telefonkontakter, möten och styrande.

(null)

Även med möten med andra människor har jag ibland försökt att vara extrovert.
Men efter en kvart blir jag lite mer låg så redan där faller fasaden.
I barnens idrotter är det ofta matcher, cuper och sammankomster på läktaren. Här blir det ett dilemma, för barnens skull vill man ställa upp, men för min egen skull är det extremt jobbigt att vara social länge i en grupp som ofta har starka och skilda åsikter om laget, spelare, domare och föreningen.
Här är jag tacksam att min sambo axlat den största rollen genom åren, även om jag ibland såklart måste vara med och ta hand om vissa saker trots att det är jobbigt, för att avlasta andra och göra min föräldraplikt 😉

Vad vill jag då uppnå med detta inlägg? Jo, efter flera läxor har jag lärt mig att det är ingen idé att låtsas vara en annan personlighet än vad man är. Jag har lärt mig vilka utmaningar jag vill ge mig på och vilka som andra kan klara bättre. 
Jag tror att jag med träning och utmaningar genom åren har tränat mig till att kunna låtsas vara extrovert längre stunder, men i grund och botten och innerst inne är jag och förblir alltid den där introverta typen. Och det är helt okej. 

(null)

Kommentera här: